Diverse:
Studier vid Arvid Carlsson, Malmö 1952.
Resor: USA, Australien, Ryssland, Afrika, Europa.
Debuterade 1952 i Hallands Konstförening. Deltagit i de årliga Höstsalongerna på Hallands Museum.
Utfört väggmålningar i Halmstads Lasarett samt Odontologiska Kliniken.
Utfört lekskulptur för barndaghem i Halmstad.

"Självporträtt"
Utdrag från separatutställningar:
Samtliga Nordiska länder
Konstfrämjandet, Halmstad
Lilla Galleriet-Origo, Stockholm
Skövde Konsthall
FGK, Visby
Kristianstad, Museum
Majnabbe, Göteborg
Vadköpingshallen, Örebro
Nordvästen, Helsingborg
Moment, Ängelholm
Lilla Galleriet, Malmö
Gan Dialog, Stockholm
Innsbruck, Freiburg

Representerad:
Sveriges Allmänna Konstförening
Statens konstråd, Våra Gårdar
Halmstads Rådhus
Hallands Museum
Teckningsmuseet, Laholm
Diverse kommuner och landsting i Norden

Stipendier:
KRO 1978
Hallands Konstförening 1983



Musiken har betytt så oerhört mycket för mej i livet och den har gett mej fantastiska upplevelser som jag aldrig skulle vilja vara utan. Jag har också, efter bästa förmåga, musicerat själv.
Hemma och i min uppväxtmiljö fanns det ingen som spelade. Vi hade endast en gammal batteriradio. Första gången jag hörde musik "live" var av någon gårdsmusikant på dragspel och på "höstagillen". Efter mycket slit lyckades jag få ihop till ett dragspel, sen blev det också en saxofon och en klarinett. När jag tänker efter är det ändå fantastiskt att jag från detta läge kom ut och fick se hela världen genom eget spelande. Nu vill jag dokumentera detta så gått det nu går med följande hemsida.

Under 50 talet blev jag restaurangmusiker och medlem i Nisse Nilssons orkester. Vi spelade på Storliens Högfjällshotell vintertid och Malens havsbad i Båstad på sommaren. 1962 började jag med eget band. Spelade på kryssningar med norska båtar i Västindien, Medelhavet och i Östersjön plus restauranger i Skandinavien och även runt om i övriga Världen.
Det blev också kryssningar med kapellmästare Sven Sjöholm och Allan Johansson till Medelhavet, Västindien och Stilla havet. Med båten "Gripsholm" besökte jag platser som Java på Filipinerna, Sydney i Australien och Wellington på Nya Zeeland. Med kapellmästaren Nils Nilsson spelade jag på båten "Kungsholm". Jag var också själv kapellmästare på norska båtar, såsom "Leda" och "Meteor". Med dessa besökte jag Island, Svalbard och Kings Bay i Norra ishavet.
Med "Leda" seglade vi en gång i veckan under vintern mellan Southampton och Madeira.

Under årens lopp har jag medverkat i radio, TV och på grammofon. Jag har spelat med många kända musiker som t.ex Lionel Hampton, Joe Newman, "Siljablo", Malte Jonssons "Lisebergsorkester" och Frank Vernon.
Musik och måleri är oumbärliga företeelser i mitt liv.




Du är både målare och musiker, vad var det som kom först, musiken eller måleriet?

Musiken kom först, det var en sådan spartansk miljö som jag växte upp i, så begreppet konst fanns inte med i vokabulären. Det var hårt att jobba och inte mycket tid att ägna sig åt kulturellt agerande.
Men jag spelade och kunde starta en orkester redan när jag var 17 år gammal och givetvis tog det den tid man hade övers. Måleriet kom in lite senare i mitt liv.

Hur tror du det kommer sig att du fick det här intresset av musik och måleri när du levde i en såpass torftig miljö?

Ja, det påstås ju att det är arv och miljö som präglar människan. I min miljö och även arvsmässigt fanns det ingen som varken målade eller spelade. Varken på ena eller andra sidan släkten och inte heller i omgivningen fanns det någon.
Jag har förstått att min far var lite filosofiskt lagd och kanske har jag ärvt lite av det från honom. Så man skulle kunna säga att det fanns ett slags behov av att utveckla sitt andliga liv. Det här med att bara arbeta, det gav ingen tillräcklig mening i tillvaron och har man då läggningen att spekulera lite över livets mening så söker man sig kanske efter den här uttrycksformen.

Många människor idag har fullt upp med att försörja sig, men du har både hunnit spela och måla. Hur har det gått ihop?

Det har aldrig gått ihop, inte nu heller. Jag har aldrig fått tiden att räcka till. Det är ju så att ju längre man lever, ju mer upptäcker man och det är väldigt många saker man vill pröva på men livet räcker inte till för allt. Man borde ju ha haft nio liv som katten, men det har man tyvärr inte.
Jag har haft olika intressen, och har det fortfarande. Vid sidan av att man har målat och spelat har vi haft hästar så jag har ridit och seglat och det finns säkert flera områden som jag skulle hoppa på om jag fick leva tillräckligt länge, men vår tid är ju begränsad. Det har varit ett oerhört kämpande och att få ihop tiden har aldrig riktigt lyckats, men så fick jag också magsår när jag var 28 år.

Hur målade du när du började? Jag tänker på om du hade någon konstnärs stil som förebild?

När man börjar måla tror jag alla avbildar, antingen är det naturen eller porträtt av föremål. Det är grunden. Sedan tror jag naturen ligger till grund för skapandet hela livet, antingen det är medvetet eller ej.
Sedan finns det konstnärsböcker och bilder i tidningar som kan väcka ens intresse för de konstnärliga gestaltningarna.
Jag minns att jag haft en del förebilder, bl.a de danska målarna och Göteborgskolorister. Det började egentligen med konstmuseet i Halmstad och även Halmstadsgruppen som man kan säga ha inspirerat mig.

Gäller det ändå inte att hitta sin egen stil. Jag tänker på att det gäller att bli känd så folk kommer och köper. Även för en konstnär måste det ha med ekonomi att göra?

Ja, det har en viss betydelse. Det finns ingen frihet utan det är relaterat till ekonomi. När det gäller konst är det klart att man kan ha hittat ett sätt som kanske slår igenom och som folk köper och då kan det säkert vara svårt att lämna det.
Att satsa på det man egentligen vill betyder kanske ett ekonomiskt avbräck och möjligtvis tappar man sin chans. Som konstnär tycker jag man får experimentera fullt ut, det finns så många infallsvinklar, så många sätt att uttrycka sig på och jag har alltid känt en viss nyfikenhet. Varenda gång jag målar på ett sätt tänker jag att det kunde ha varit på det sättet eller kanske på ett annat och även det kunde bli bra, eller kanske t.o.m bättre. Det tar tid att driva fram ett nytt synsätt men för min del har jag tyckt det varit intressant och gör det fortfarande. Jag målar på olika sätt och sen får kritikerna säga vad de vill.

Ja, vad säger kritikerna om det? Och vad säger du själv om de här olika sätten att måla?

Det är viktigt på det viset, för ens utveckling och det är det som gör det intressant att måla hur länge som helst, man kommer aldrig fram till målet. Sedan kan man fundera över det kritikerna tycker, de är ju ett folk för sig. De kan oftast inte göra något själv, men de sätter sig till doms över svårigheter de kanske inte ens själva känner till. I det avseendet har jag dock haft tur, jag har fått bra kritik från stora kritiker som Torsten Bergmark, Gunnar Bråhammar och Göteborgskritikern Gösta Andrén. Man är också beroende av vad en kritiker skriver så ska man lyckas, eller rättare sagt få framgångar, så måste man nästan ha hjälp av kritiker. Det är svårt nog annars, kanske kan det gå, men ett visst beroende av kritikerna har man. Jag har ett ambivalent förhållande till kritiken.

Vad tycker du om dagens konst? Har vi någon ny Rembrandt eller Picasso? Det går ju väldigt fort nuförtiden.

Det kommer väl en Rembrandt var femte år snart, trenderna har avlöst varandra sedan 50-talet och jag vet inte vad man ska tro på.
Som jag ser det, finns det i konsten ett slags elementärt grundläggande och detta vill jag gärna ha som en slags målsättning och rättesnöre. Jag vill gärna jobba med de grundelementära problemen, färg och form, och kunna uttrycka mig den vägen.
För min personliga del, tror jag inte på konceptkonsten i det fallet, jag tror inte den överlever länge. Man kan uttrycka den på ett annat sätt, t.ex skriva om det. Som målare ser jag det som ganska onödigt att uttrycka sig på sätt, utöver de man kan via måleriets pensel och färg. Idag finns det många olika konstiga yttringar och allting har ju blivit konst så egentligen behöver man inte definiera det begreppet längre, det är närmast odefinierbart. Jag vet inte riktigt vad man talar om, allting är ju konst. Man kan lägga en potatis på golvet, i fönsterkarmen eller på sängen, slänga in några jordhögar, eller hänga upp träbitar på väggarna och ha vissa syften med det. Som konstart tror jag inte detta är någonting hållbart. Konst för mig är att det ska ge människans ande ett lyft, det ska inte gå att översätta verbalt. Det ska inte musiken heller kunna, så det finns en parallell där emellan.

Man måste ändå säga att du har lyckats överleva som konstnär, men när du nu ser tillbaka på det här ganska otrygga livet. Ångrar du då att du har levt som du har gjort?

Den frågan har jag ställt mig många gånger och vet inte riktigt om jag kan ge ett svar på den. Det är bara så att man inte har en chans att leva om sitt liv så på det sättet är frågan hypotetisk. När man delvis lärt känna sig själv bättre under årens lopp och jag granskat mina möjligheter, så anser jag att jag försökt göra det som legat närmast om hjärtat och det som gett mitt liv en mening och jag tror inte jag kunnat göra det på ett annat sätt även om jag hade fått chansen att leva om mitt liv. I stort sett tror jag problemen och ställningstagandena jag tagit hade blivit desamma.
Ser jag tillbaka har det inte varit ett meningslöst liv, i varje fall inte från det synsättet jag har idag. Nöjd är man väl aldrig men jag skulle kunna sammanfatta det med att jag ändå är tacksam över att få hållit på med så mycket som jag har, med de omständigheterna jag har levat under. Lycklig blir man väl aldrig helt ändå, men nästintill. Konsten och musiken har i varje fall hjälp till att göra livet drägligare.