HP GRATTAR…Ragnar Andersson, konstnär och musiker, som fyller 90 år den 8 februari.

Rysskylan gör sig påmind även denna dag. Ragnar Andersson öppnar dörren till den röda kåken där han bor och har sitt galleri. Han ber oss att gå in i vardagsrummet, för i köket där radion står på, kokar han grönsakssoppa. Han kommer in och sätter sig medan soppan puttrar på spisen. På bordet ligger två klarinetter och en massa böcker.

Ragnar tar fram ett av sina många fotoalbum som innehåller gamla minnen och bläddrar försiktigt. Han visar bilder på Randers orkester som han blev kapellmästare för som 17-åring.

– Alla Halmstadbor som är i någon ålder och har visdom vet om att jag var kapellmästare i Folkparken i sex år.

När orkestern framträdde, ibland inför två tusen dansande, skapades karnevalsstämning. Bandet spelades flitigt också i riksradion och Ragnar har kompat många kända artister: Cacka Israelsson, Alice Babs och spelat klarinett med Gunnar ”Siljabloo” Nilsson.

– Jag har jammat med alla de stora. Bland annat Joe Newman i Count Basies orkester. Jag älskar flamenco, men tycker också om irländsk och rysk musik samt jazz. Hade jag inte haft musiken hade mitt liv varit outhärdligt.

Under 1960- och en bit in på 70-talet arbetade Ragnar som musiker och kapellmästare på M/S Kungsholm och Gripsholm samt tre norska kryssningsfartyg. Båtarna har tagit honom långt ut i vida världen.

Ragnar är uppvuxen i en statarlänga på Stora Böslid och flyttade som 16-åring till Halmstad och började att arbeta i smedjan på varvet. Sedan blev det Haldex där han gjorde mekaniska mätare ett antal år.

– Jag kunde ju inte livnära mig på musiken.

Efter att ha gift sig slutade Ragnar på Haldex och började de många åren på böljan blå. Han och hustrun gick senare skilda vägar.

Måleriet kom alltså tidigt in i Ragnars liv och han hade stort A i teckning genomgående under de sex åren i skolan. I 20-årsåldern träffade han en konstnär i Mariestad under en turné.

– Jag fick se hans produktion och blev väldigt tänd. Jag fick ett skissblock och jobbade en månad och sedan visade jag upp vad jag hade gjort för honom. Han tyckte att det var jättebra och sade: ”du ska bli konstnär”.

Sedan åkte Ragnar till Göteborg och ”bodde” på stans konstmuseum ett bra tag. Sedan satte måleriet fart ordentligt.

– Jag fick en arbetsbod i Stenhuggeriet av Sven X:et Erixon 1947 som jag hade i tolv år. Den kallades för ”amerikanarens” bostad.

Han har ställt ut i hela Norden, Tyskland och Polen. Han har sitt smultronställe i Andalusien dit han reste första gången på 1950-talet och har återkommit åtskilliga gånger sedan dess.

– Det har varit en rekreationsplats för både kropp och själ.

Någon favorittavla ur sin egen produktion har han inte, men ett porträtt han gjorde tidigt på sin far Karl Andersson är han stolt över, liksom en tavla från Spanien från förr i tiden.

– Ingen trodde väl att jag kunde måla så.

Ragnar gläds över att vara omnämnd i lexikonet ”Svenska konstnärer”, där han samsas med bland annat Halmstadbördige Edvin Öhrström och Halmstadgruppen.

– Då måste man ha gjort något. Inte så dåligt av en statargrabb från Stora Böslid.

Efter 1976 har Ragnar enbart målat, spelat musik, ridit och seglat. I sju år bodde han på Gotland.

– Sedan stod jag inte ut med gotlänningarna längre.