Hallandsposten, tisdagen 10 augusti 1982
"Måleri, måleri - och icke-måleri" av Ulla Jerndin


Det finns målningar i Ragnar Anderssons utställning som man helst glider förbi. Men de som etsar sig fast i minnet är påfallande många.

Det här är en utställning, så alldelses ovanligt nyanserad och rik på kontraster att man nästan blir häpen. Ragnar Andersson från Eldsberga i Sydhalland målar skönhet och tristess, humor och allvar, stillhet och "action" med samma friska arbetsglädje.

Det här måleriet andas nervös och säker målmedvetenhet i en märklig kombination. Ragnar Andersson slår sig inte till ro; han letar oförtrutet vidare, på jakt efter nya yrkeserfarenheter.

Möjligen skulle man kritiskt kunna påpeka, att hans strävan mot vidareutveckling, demonstrerad så här i en och samma utställning, kan verka rent förvirrande. Förklaringen kan dock vara att målningarna härrör från vitt skilda arbetsperioder. Huruvida teorin stämmer eller ej framgår inte av presentationen.


Ett självporträtt av Ragnar Andersson? Vem porträttet färeställer förtäljer inte
presentationen.

Men omväxlande är det. Och roligt!
Ragnar Andersson framstår inför minga ögon faktiskt som tre målande personer med en och samma pensel:

En, som törstar efter fasta former, stora klarlagda ytor och en renodlande förenkling i färgerna. En sida av eldsbergamålaren, som framträder i målningar som t.ex modellstudien "I ateljén", "Hem från fabriken", "I kalkbrottet" och ett fint men onumrerat porträtt, sannolikt föreställande Ragnar Andersson själv. För att inte tala om ett verkligt guldkorn - "Höstarbete" (som hänger i gatuplanet).

En annan Ragnar Andersson har befriat sig från fastheten och bundheten. Hans måleri är närmast uppslupet.


"Skog" heter denna stora målning. Lägg märkte till hur känslan av flykt beskrivs genom den nästan fladdrande skogen i bakgrunden - inte av de tre flygarna själva.

Penseln får röra sig i snabba drag över duken, målaren ger sig den frihet ögonblicket kräver. Några speciellt minnesvärda bilder är katten, "Kvarterets skräck", det rödsprakande ishockeypoemet, "Ryskt anfall" och så den underbara, övergivna parkbänken, nära nog förkroppsligad i sin ensamhet.
Där finns också andra. Försjunk exempelvis en stund i de stora hvasmålningarna "Blådis" och "Tångkust", eller bilden av tre flygande fåglar, i vilken flykten faktiskt beskrivs av skogen i bakgrunden, antydd bara som ett "färgfladder".

Denne Ragnar Andersson arbetar också gärna med enkla blyertsskisser, där pennan får löpa fritt i ett impulsernas spel.

Men. Utställningen innehåller också en tredje sida. En trevande, försiktig, förströdd och konventionell sida. En Ragnar Andersson som - tillfälligtvis, eller kanske i förstadiet till hans ovan beskrivna produktion - inte haft tillräcklig kraft bakom tanken, inte ork nog att bygga upp bilden på det laddade och kraftfulla sätt han egentligen förmår.
Bilder som "Vårdag", "Höstfält" m fl utgör knappast några höjdpunkter i hans måleri, de når så att säga "inte ändra fram" som det heter.
Det finns skäl att misstänka att uppfattningen delas av konstnären själv.

« Tillbaka