Klarinetten sitter som en smäck i nävarna på Ragnar. Även om han fått ta några gummiband till hjälp för att täta ett par krånglande klaffar är det en kraftfull ton han smeker ur det vältummade instrumentet. På det lilla köksbordet i lägenheten på Nissastrands äldreboende ligger ett nothäfte uppslaget. I detta har han arrat några låtar åt sig och spelkompisen Hans ”Happe” Rosendahl.
– Happe spelar gitarr och jag klarinett – det är ingen vanlig kombination, så då får man göra special-arrangemang.

Musikintresset har hängt med sedan barnsben.
– Jag köpte mitt första dragspel när var jag tolv. Jag sparade i två år, sen hade jag fått ihop 175 kronor vilket var vad ett tvåradigt dragspel kostade på den tiden.
Ragnar växte upp som statarpojke på Stora Böslid i Eldsberga. 16 år gammal betraktades han som vuxen. På varvet på Söder väntade första anställningen som smedlärling. Varje dag i två års tid cyklade han mellan hemmet i Eldsberga och jobbet. Lönen var 16,80 i veckan.

Sen kom inkallelsen till det militära. Ragnar hade sin ståndpunkt klar från start och meddelade sina överordnade att han inte tänkte ta del i något skjutande.
Därmed klassades den unge obstinate mannen som vapenväg-rare, och riskerade faktiskt fängelsestraff för sin inställning. Fast Ragnar kom på en bättre lösning.
– Jag sa att jag kunde bli kock! Mamma var en duktig kokerska och jag hade lärt mig mycket om matlagning av henne.

17 år gammal var Ragnar kapellmästare med egen orkester. Några år senare träffade han en konstnär under en turné och blev fascinerad av bildkonsten. Teckning hade alltid varit ett av hans favoritämnen i skolan och nu blev han intresserad av att lära sig mer.
Både musiken och konsten kom att bli hans huvudspår i livet och han har framgångsrikt lyckats stå med ett ben i vardera världen – även om stressen ibland tagit ut sin rätt.
Framför allt har magen bråkat.

För tre år sen var det riktigt illa. Ragnar bodde då i sin kära statarlänga på Lilla Böslid. När han slutligen kom in till sjukhuset vägde han 50 kilo. Ingen trodde att han skulle klara livhanken.
– Båda mina barn var hos mig på sjukhuset. Jag låg inne i tio veckor.
Men sen reste han sig, om än mödosamt, ur sjuksängen och gjorde mot alla odds en rejäl comeback till livet.
Han tvivlar ändå leende på att det kommer att bli aktuellt med nån intervju till 100-årsdagen.

I dag bor Ragnar bekvämt i en servicelägenhet. Han sticker inte under stol med att han tycker att den mat som kommunens gamla serveras är rätt kass.
Men han står och går upprätt och blicken är klar och skarp.
– Fast nu är jag så jävla gammal, har ju hängt med sen tidernas begynnelse, skojar han och plockar sedan glatt upp klarinetten så att fotografen kan få ta lite bilder.